Allstadion
Stockholm, Sverige
|
| Första race: |
1933-03-03 |
| Antal race: |
1 |
| Längd: | 333 m |
| Bästa tiderna: |
Klicka här |
|
|
|
|
|
Om Allstadion:
Detta är Stockholms första speedwaybana och den användes även för isracing, men den har kommit med för att den kördes för länge sedan...
Isracing är den mest svenska av alla motorsporter. Att åka med långa nabbar på oval bana i vänstervarv är ett ursvenskt påfund. Det är en av få idrotter alla kategorier, kanske den enda som bevisligen har hittats på helt och hållet i Sverige.
Det var speedwaymästaren Torsten Sjöberg i Hallstavik som vintern 1933 kom på den så kallade dykstilen med vänster knä släpande i kurvorna. Torstens låga ram och Douglasmotor skrapade i isen i kurvorna när han åkte på sladd med kortnabbar som alla andra. Under 1930-talets första hälft körde man mest på 800-3000 meters rundbanor på sjöisar. 2-3 man startade i heaten och det kördes mest på tid. Man åkte med korta nabbar, stående och med lätt sladd genom svängarna. Liksom dirt track-sporten som senare blev speedway så började man även successivt komma in på olika idrottsplatser och 400 meters banor. Torsten Sjöberg började tillverka långa stålnabbar som han skruvade i däcken. Han upptäckte att det på blank is gick att lägga omkull motorcykeln i en extrem vinkel. Den moderna isracingen var född!
Den 3 mars 1933 introducerade Torsten Sjöberg dykstilen vid en tävling på Allstadion vid Gärdet i Stockholm. Någon vecka senare premiärvisade han den revolutionerande åkstilen på Östermalms IP. Sedan gick allting väldigt fort. MC-förbundet Svemo fanns ännu inte och inga speciella regler, men de allra flesta började inför vintern 1934 tillverka långa nabbar. Torsten Sjöberg beställde Sveriges och världens första specialram för isracing från Sueciaverken i Örkelljunga. Isracing blev en populär vintersport runt om i Sverige. Sporten blev rekordstor under de närmaste tio åren efter andra världskriget. Rekordåren 1952-53 kördes uppåt 130 tävlingar överallt i Sverige, flera tävlingar varje lördag-söndag samt många kvällstävlingar samtidigt. 1949 var det premiär för isracingserien. Getingarna från Stockholm var tvåa efter Vargarna från Norrköping och Getingarnas Thord Larsson var bäste poängplockare. Thordan var sedan den svenske iskungen i många år framåt. Hans banrekord på Stockholms stadion stod sig ända fram till 1969.
Den 10 februari 1948 slogs svenskt publikrekord i isracing. Det står sig än. 16 541 betalande åskådare var på Stockholms stadion för att avnjuta en vanlig svensk elittävling i isracing! Alla stadion-tävlingarna från 1947 och framåt blev stora publikframgångar. Sporten spreds till Finland och Norge och speedwayförare från Storbrittanien kom till Sverige för att prova. 1960 "exporterade" Sverige isracingen till Sovjetunionen. Några svenskar uppvisningsåkte och var särklassiga i Sovjet. Ryssarna åkte fortfarande med korta nabbar och mest tvåtaktare. Sovjetiska mc-förbundet köpte svensken Billy Anderssons svenska ram med Jap-motor, byggde kopior med tjeckiska Eso-motorer och några år senare var Sovjetförarna statsanställda proffs och världsledande. MC tävlingsförare från alla öststater inbjöds till kostnadsfria träningsläger i nordöstra Sovjet. Ryssarna bjöd på utbildning och maskinmaterial. Det ledde till att sporten fick VM-värdighet 1966 och fyra förare tilläts starta i varje heat.
VM avgjordes med ett antal deltävlingar i Sverige och Sovjet. De åtta första platserna i VM 1966 belades av ryssar och tjecker. Gabdrachman Kadyrov från Ufa var världsmästare och bäste västeuropé och svensk var Kurt Westlund från Gävle. Kurt Westlund var länge tillsammans med Bernt Hörnfeldt från Örnsköldsvik de enda svenskar som kunde matcha de bästa Sovjetproffsen. 1970 introducerades sporten på kontinenten med VM i Inzell i Tyskland. Några år senare kördes VM-kval i Grenoble i Frankrike och Assen i Holland introducerade isracing 1974. Numera körs isracing i de flesta av Europas länder där det finns skridskobanor. Även förare från USA och Kanada har kommit över för att lära sig sporten.
Erik Stenlund från Uppsala var den förste världsmästaren från Västeuropa med VM-guld i Moskva 1984. Han tog VM-titeln igen 1988 och 1990 var det Jarmo Hirvasoja från Finland som spräckte öst-dominansen. Fram till dess kom alla världsmästare från Ryssland och så har det varit fram till i dag, med fyra undantag. 1970 och 1974 gick guldet till Tjeckoslovakien genom Antonin Schwab och Milan Spinka. 1995 och 2002 var Per-Olof Serenius världsmästare. Hittills fyrfaldig världsmästare mellan 2005 och 2008 är Nikolaj Krasnikov.
Alla motorcyklar i isracing har tjeckiska Jawa-motorer, en cylinder, 500 cc och två toppventiler. De drivs med ren metanol, träsprit. Motorn smörjs med vegetabilisk olja i ett slutet system. Uppmätt acceleration i provbänk är cirka 0-80 km/tim på 1.5 sekund. Växellådan ha två lägen där ettan uteslutande används i starten En isracing-mc går bara att svänga åt vänster och den har inga bromsar. Det behövs inte eftersom motorbromsen är mycket kraftig. Nabbarna i däcken är 28 mm långa, upp till cirka 200 st i bakhjulet och närmare 150 st i framhjulet. Nabbningen är ett hantverk som förarna oftast gör själva.
|
|
|
