Racingåret 2012 kom att gå till historien som det år "Racingkriget" rasade i Sverige... Efter 15 år hade STCC blivit sin egen "institution". Några av de större teamen ville styra utvecklingen åt ett håll medan STCC själva strävade åt ett annat. Hösten 2011 kunde de inte komma överens längre och fyra av de största teamen bildade TTA - Touringcar Team Association som bestod av: Polestar Racing, Flash Engineering, WestCoast Racing och Brovallen Design. STCC ville införa "New Generation Touring Car" - NGTC, som bygger på en standardbil med standardiserade komponenter och en tvåliters turbomotor, medan TTA ville köra med enhetsbilar. Båda höll på sitt och splittringen blev ett faktum. Båda kom till start med var sin serie som under året fungerade var för sig. Detta innebar att vi se flera nya banor och lite olika tankesätt hur man genomför en tävling. Båda serierna krigade om samma publik, sponsorer, förare, funktionärer, banor osv och båda blev förlorare i detta... Publiken svek och det blev tunt med förare i en del klasser. Båda serierna insåg under året att detta inte var hållbart för framtiden. Sverige är inte stort nog för två stora serier. När detta skrivs har STCC och TTA precis kommit överens om att köra en gemensam serie 2013. STCC kommer att köra med TTA-bilarna, men det finns massvis med detaljer som måste lösas innan allt är i hamn. Vilka supportklasser skall vara med? Vilka banor skall de köra på?
STCC
Tanken med årets STCC var att man skulle köra enligt BTCC-reglementet med bilar som kallades NGTC. Det är alltid tufft när man skall införa ett nytt reglemente varför STCC valde att se lite mellan fingrarna för att få till ett hyggligt startfält. I praktiken var det bara Tomas Engströms Honda och Seatbilarna med Santosh Berggren och Robin Appelqvist som till fullo uppfyllde NGTC-reglementet. En riktig NGTC-bil skulle ha en tvåliters turbomotor. KMS VW Biogasteamet fick dispens att köra vidare med sina Biogasbilar, som hade tvålitersmotorer med turbo, men som kördes på biogas. Teamet hade satt spanjoren och förre WTCC-föraren Jordi Gene att köra bredvid Johan Kristoffersson. IPS Racing var ett sattelitstall med Johan Stureson och Patrik Olsson. NIKA Racings Chevroleter skulle ha utrustats med nya motorer från Chevrolet, men de byggde aldrig någon ny motor varför de kom till start med Chevrolets WTCC-bilar från 2011 med 1.6 liters turbomotorer. Rickard Rydell och Michel Nykjaer var förare. Alla gamla STCC-bilar med sugmotorer kördes i Semcon Cup, privatförarcupen. STCC var tänkt att det skulle bli en enkel lösning med gemensamma delar i bilarna, men blev det alltså inte. Det visade sig ändå bli en fungerande lösning och det var ömsom VW och ömsom Chevrolet som delade på segrarna under året med Engströms Honda som uppstickare. Chevrolet hade en välbalanserad bil som var snabb i kurvorna, medan VW och Honda var snabbare rakt fram.
Premiären kördes på Mantorp Park en mycket kall och blåsig helg i början av maj. På den snabba Mantorpsbanan hade Johan Kristoffersson i en VW inga problem att ta en dubbelseger före regerande mästaren Rickard Rydell i Chevrolet. Johan Stureson tog båda tredjeplatserna med sin VW.
Den kurviga Knutstorpsbanan passade Chevroletbilarna bättre och där tog Rydell och Nykjaer var sin seger. Kristoffersson kom tvåa och trea. Rydell blev bäste poängplockare då han blev tvåa i andra racet. Tomas Engström i sin Honda tog sin första pallplats för året när han kom trea i första racet.
STCC återvände till Sturup Raceway för första gången sedan 2008. Engström vann före Stureson och Olsson. I andra racet vann Nykjaer före Kristoffersson och Rydell.
I fjärde rundan var STCC tillbaka på Mantorp park igen. Kristoffersson vann före Rydell och Engström. I det andra racet vann Nykjaer före Engström och Rydell.
Efter sommaruppehållet startade STCC om med en stor nyhet; För första gången i STCC´s historia och för första gången på 40 år arrangerades en tävling på en flygplats. Det var på Frösön utanför Östersund. Tävlingen blev en succé på alla vis. Vädret var kanonfint och alla som jobbade med arrangemanget var glada och entusiastiska. Alla kände sig verkligen välkomna. Det kom över 3 000 människor bara för att se träningen och sammanlagt kom det 15 000 åskådare under helgen! Visst drogs tävlingen med lite barnsjukdomar, men den goda stämningen gjorde att allt kändes bra i alla fall. Banan var snabb och bra, men den enda plumpen var den allt för trånga chikanen på start och målrakan. Hade den inte varit så snäv hade banan blivit perfekt. Startproceduren var lite speciell. Man använde en del banan i starten och sedan körde man resterande varven via den trånga chikanen. Detta var tydligen inte helt klart informerat, för det blev en omstart i första racet, sedan Robin Appelqvist hade voltat, och då trodde Johan Stureson att man skulle göra om startproceduren. Han rammade därför sin stallkamrat Patrik Olsson i stället för att köra in i chikanen! Tomas Engström vann första racet före Kristoffersson och Rydell. I det andra racet bromsade Kristoffersson på sig i chikanen och hamnade utanför banan. När han kom upp igen försökte han återta sin position genom att ta stöd mot Rydell, som på så vis for av på andra sidan banan. Kristoffersson fick ta straffbanan och tappade värdefulla placeringar på detta. Engström vann igen före Spanjoren Gordi Gene, som gjorde sin bästa tävling någonsin i STCC. Stureson kom trea.
Det började dra ihop sig i mästerskapet. Tack vare Engströms dubbelseger var han i allra högsta grad med och kämpade om slutsegern i mästerskapet med Kristoffersson, Rydell och Nykjaer. Nästa anhalt var Jyllandsringen. Hemmafavoriten Nykjaer vann före Rydell och Kristoffersson i första, medan Engström fick en knuff och tvingades bryta redan på första varvet... Kvalet till det andra racet föregicks av protester. Kristoffersson stod i en sandfålla medan de andra satte sina bästa tider under gulflagg. Det slutade med att alla förare fick stryka sina bästa tider. Det innebar att Jordi Gene startade i pole! Starten blev mycket märklig. Säkerhetsbilen lämnade banan mycket sent, vilket gjorde att förarna blev osäkra på om starten skulle gå eller inte. Kristoffersson låg fortfarande och värmde däck medan starten gick! Gene försökte bromsa hela fältet så att Kristoffersson skulle kunna runda dem på yttern, vilket lyckades. Det blev lite knuffar under racet och Rydell fick ta straffbanan och Engström och Stureson krokade ihop så att Engström rullade sin bil! Kristoffersson gick i mål som segrare, före Olsson och Nykjaer, men fick sedan tre sekunders tillägg för felaktig start. Det innebar att Patrik Olsson tog sin första seger någonsin i STCC.
Spänningen steg inom STCC när de anlände till den näst sista omgången på Ring Knutstorp. Engström var borta ur tätstriden efter sin dubbelnolla i Danmark. Nykjaer vann det första racet före Olsson och Rydell. I det andra racet vann Rydell före Nykjaer och Jordi Gene, medan Kristoffersson fick bryta med brusten hjulupphängning. Chevrolet Motorsport Sverige med NIKA Racing vann Teammästerkapet, men vem som skulle vinna förartiteln var spännande inför finalen på Solvalla.
Kristoffersson hade varit i ledning i mästerskapet under hela året, men efter den brutna tävlingen på Knutstorp var det i stället den regerande mästaren Rydell som ledde, trots att han bara hade vunnit två race under säsongen. Nykjaer hade vunnit hela fem race och såg formstark ut inför finalen. Vem som helst av Rydell, Nykjaer och Kristoffersson kunde vinna. Nicklas Karlsson i NIKA-Racing försäkrade att det inte fanns några stallordrar, förarna fick själva köra om guldet. Chevroletstallet var dock lite oroade över den korta och krokiga banan på Solvalla som inte alls passade deras bil. Rydell behövde dock "bara" ta två tredjeplatser för att behålla mästartiteln så det borde gå. Teamet fick dock en kalldusch när de fick reda på att alla VW Sciroccobilarna fick plocka ur 30 kg ur sina viktlådor!??!? Det föreföll mycket märkligt då det varit mycket jämna race mellan bilarna under hela säsongen. Chevroletstallet kände sig slagna på förhand, men racing är racing och allt kan hända. Det blev trippel VW Scirocco i topp före de båda Chevroletbilarna i första kvalet, men i det andra kvalet lyckades Nykjaer slå sig in på en andraplats. Han sa att det var ett av hans bästa varv någonsin i sin karriär. Första racet vanns enkelt av Kristoffersson före Stureson, Olsson och Rydell. I det andra racet gjorde Rydell en helt otrolig start. Han tog ledningen in i första svängen från femte startrutan! Men lyckan blev kortvarig, han bromsade på sig efter ett par varv och Kristoffersson övertog ledningen och vann före Stureson, Engström och Rydell. Kristoffersson blev mästare före Rydell och Nykjaer, som tyvärr gjorde sin sämsta helg på hela året. Rydell var som vanligt mycket diplomatisk och korrekt på presskonferensen. Han hade självklart hoppats på att få fira sin 45-årsdag med ett nytt STCC-guld. Kristoffersson var självklart mycket glad och vilken säsong han har haft! Tidigare samma dag vann han Porsche Carrera Cup och parallellt med dessa två klasser har han även tävlat i Superstarsserien ute i Europa i en Audi. Där vann han ytterligare tre titlar, dels huvudklassen, dels Italienska mästerskapet och dessutom vann han Rookieligan. En fullkomligt enastående säsong av en fantastiskt dukig förare som bara är 24 år.
TTA
TTA-Elitserien i Racing var den stora snackisen i år. Fyra av de största STCC-teamen gick samman och bildade TTA. De startade en ny serie och tävlingsbilarna var enhetsbilar från franska Solution F med Nissan 3.5 liters V6:or. De fyra teamen hade fyra olika slags karosser från Volvo, SAAB, BMW och Citroën, men allt under skalet var identiskt. Med så häftiga bilar och så professionella förare infann sig ett nytt problem... Bilarna och förarna var så lika att det nästan inte blev några omkörningar. Undantaget var om någon av toppförarna misslyckades på kvalet och fick jaga i racet. Alla klasserna i TTA-konceptet körde endast ett race per helg och racen var istället lite längre än vad vi är vana med. Det spekulerades inför säsongen vem som skulle vara favorit. Nu skulle det en gång för alla avgöras vem som är den bäste föraren, eftersom alla körde med samma material. En del lyfte nog på ögonbrynen efter kvalet när det visade sig att den yngste föraren i hela startfältet stod i pole vid premiären i Karlskoga. Det var Linus Ohlsson, som körde en SAAB för Team Tidö. De 12 första förarna kvalade inom en sekund! Inte nog med det, Ohlsson lyckades hålla ledningen ända till mål och han vann före Fredrik Ekblom och Richard Göransson. Ja, ja, sa kritikerna, man kan ju ha tur en gång... Oj vad fel de skulle ha...
Andra tävlingen kördes i Anderstorp och då vann Ekblom före Robert Dahlgren och Fredrik Larsson. Tredje vändan gick på stadsbanan i Göteborg och där vann Thed Björk före Alx Danielsson och Dahlgren. Ekblom snurrade och fick köra upp sig från 16:e och sista plats till en slutlig femteplats! Västkustloppet i Falkenberg vanns av Richard Göransson före Linus Ohlsson och Fredrik Larsson.
Efter sommaruppehållet var de tillbaka i Karlskoga. Det kom att bli den mest spännande tävlingen på hela säsongen. När bilarna stod uppradade på startplattan blåste det in en dimbank med duggregn och alla undrade om det skulle bli regn eller om det skulle gå att köra på slicks. Teamen gavs några extra minuter för att fundera på däcksvalet, men vädret kunde inte bestämma sig. Det regnade inte, men det var inte torrt heller. Till sist var man tvingade att starta racet och alla chansade på slicks. Det var väldigt halkigt till att börja med, men slicks var rätt beslut i längden. Det här racet skilde sig från alla andra race, för här fick vi se massvis med omkörningar och tyvärr en hel del påkörningar. Plastbitarna hängde och for, det såg ut som när Camaro Cup tävlar. När racet var över stod Ekblom som segrare före Thed Björk och Martin Öhlin!
Nästa tävling var Anderstorp där Fredrik Larsson segrade före Ekblom och Björk. Näst sista tävlingen kördes på en helt ny bana i Tierp. Hela anläggningen är byggd för dragracing och den är bland de allra bästa banorna i världen för dragracing. Nu byggdes en ny slinga för banracing runt anläggningen i all hast. Banslingan gick som en hästsko runt dragracingbanan inne i stadionområdet, som hade 20 000 sittplatser. Tyvärr var banan ett hastverk. Det var höga asfaltskarvar och man hade byggt två chikaner bara för att dämpa farten en aning, men frågan var om de gjorde någon nytta? Den första chikanen längs den långa start och målrakan togs i nästan 180 km/h. Då gäller det att hålla tungan rätt i mun. Tyvärr fick vi se årets värsta krasch just i denna chikan. Alx Danielsson tappade bakvingen (!) strax innan chikanen. Bilen vände runt och slog hårt i däcksvallen och sedan i muren. Bilen blev i stort sett skrot, men Alx kunde hjälpas ur med endast ett par brutna revben. Han var glad att han satt i en så modern och säker bil. Anledningen till att han bröt revbenen var för att stolen var dumt utformad. Hade den varit som tävlingsstolar brukar vara hade Alx varit helt oskadd. Han skulle ha deltagit även i GT-Racet. Tapper som han är provsatt han GT-bilen, men han insåg snabbt att kroppen inte skulle orka med det. Camaro Cup-föraren Jocke Mangs dubblade med att köra även i TTA under andra halvan av säsongen. I Tierp tog han pole! Han ledde också racet till det bara återstod några få varv. Han fick dock svartflagg under racet på grund av att teamet hade låtit bilen stå upphissad på griden några sekunder för länge!!! Ett omdiskuterat beslut som även drabbade Daniel Haglöf. Linus Ohlsson tog segern före Mangs, som sedan diskades. Andraplatsen gick därmed till Ekblom och Larsson kom trea. Nu stod det klart att Volvo Polestar vunnit märkesmästerskapet och teammästerskapet, men det återstod ett pris och det var förarmästerskapet. Fredrik Ekblom hade en ordentlig ledning, men Linus Ohlsson hade en teoretisk chans att slå honom i finalen. Den var nästan obefintligt liten, men den fanns. Ekblom behövde bara en enda poäng till för att säkra mästerskapet och för att bli snuvad på guldet krävdes att Ohlsson skulle ta pole och vinna racet medan Ekblom skulle bli poänglös. Ohlsson var på ett strålande humör och han skulle göra allt i sin makt för att försöka ta titeln från Ekblom.
I kvalet i Göteborg låg Ohlsson länge på poleplats, men med bara några få sekunder kvar av kvalet kom Björk och petade ned Ohlsson och därmed var mästerskapet avgjort. Racet skulle naturligtvis köras ändå och Björk ledde från start till mål. Ohlsson låg länge på andra plats, men fick till sist ge sig mot teamkollegan Daniel Haglöf. Ekblom gled i mål som mästare på fjärde plats. Det blev ett ordentligt firande i Volvos huvudstad Göteborg. Volvo Polestar lyckades med allt i år. - Jag kör för ett fantastiskt team som aldrig slutar kämpa. Även fast vi vinner race pushar teamet framåt för att nå nya framgångar. Det har inspirerat mig att träna hårdare än någonsin i år. Om teamet ger allt så skall jag göra det också, sa Ekblom efter sin seger.
