Racerapport

"Du ska inte vare på räserbaner, du ska vare på dansbaner!"

Meningen skreks upprört mot en förvånad och rädd dansbandssångare i Vikingarna i Mantorps depå 1993.

Skandinaviska Renault Clio Cup var på den tiden det största, bästa, roligaste och svåraste man kunde köra. Serien hade startat året innan och växt sig stark. Klassen var bra, med tufft motstånd från Danmark, Norge och Sverige. Stort mediapaket med tv-sända race i TV4, då också en nystartad kanal, och inte minst stora prispengar som man kunde leva på om det gick bra.

Jag hade provat mina vingar efter att ha kört Formel 3 i Sverige, Macau och Malaysia. Mästare i Sverige, bröt i Macau och tvåa i Malaysia. Roliga, fina och proffsiga år. De ledde till racing i England, Mexiko och USA, och till tester av fabriksbilar i Japan för Toms Toyota.
Men världen gick in i en stor ekonomisk kris. Den svenska räntan var 500 procent hösten 1992, lite att tänka på när man idag pratar om 1,2 till 1,7 procents ränta på lån. Och våra arbetsplatser försvann en efter en i konkurser.
Vid den här tiden frågade jag Renault Sverige/Volvo Personbilar Sverige om jag kunde ordna en gästförare till Mantorp. Sagt och gjort. En av de hetaste stjärnorna på den tiden var Christer Sjögren i Vikingarna (han är fortfarande stor i Norden).

Jag visste också att Christer var intresserad av bilar och samlade på allt från Mercedes till Volvo. Han har fortfarande ett imponerande garage med ett tjugotal museibilar i nyskick från blandade årtionden som han sköter noga.
Jag kontaktade Christer och vi bestämde att han skulle börja träna och förbereda sig för att köra just tävlingen på Mantorp. På den tiden trodde jag att jag kunde fixa allt, lösa allt och jag såg noll problem i allt. Klart jag skulle göra racerförare av en dansbandskung, det skulle till och med bli lätt.
Den stora dagen kom och de fria testerna på banan började. På den tiden kom man snabbt som attan från Pariskurvan in i en snabb chikan som slutade i hög hastighet med att man strök räcket med backspegeln, fullt på trean i sväng. I det räcket hamnade även många rutinerade förare. Kurvan byggdes senare om då den ansågs vara för farlig, men jag älskade den.

Där och då, på fredagen, sade det PANG och så satt Christer Sjögren givetvis i räcket. Omtumlad men oskadd kom han tillbaka till depån med skrotad bil.
Sverige badade i löpsedlar som skrek: CHRISTER SJÖGREN I KRASCH!
Samma på lördagen: CHRISTER SJÖGREN KÖR IGEN! Och samma på söndagen: CHRISTER SJÖGREN I KRASCH! Det skrevs sida efter sida i tidningarna.

På tävlingens sista varv på söndagen varvades Sjögren. Det gick bra när jag körde om, det gick bra när tvåan körde om, men sedan kom klungan och i sista kurvan innan mållinjen försökte den danska mästaren köra om den svenska mästaren om tredjeplatsen. Dansken bromsade på sig och körde rakt in i sidan på svensken som snurrade. Den ilskne svensken sökte helt vansinnig upp dansken i depån och tänkte spöa upp honom (ja, sådant hände innan "PK-förarna" tog över sporten).
Dansken blev givetvis livrädd och skrek i panik: "DÄ VA GUESTBILEN!" för att rädda sig. Alltså helt ovetande om att det var Christer Sjögren.
Och där står Christer i vårt tält, lycklig efter sitt race, och skriver lite autografer, nöjd att han inte kraschat i sitt första race någonsin, när den galne svensken galopperar in med knutna nävar, och vi får kasta oss mellan den arge föraren och den förvånade dansbandskungen.

Och med hundra journalister runt omkring skriker han det roligaste jag hört i min racingkarriär: "Du ska inte vare på räserbaner, du ska vare på dansbaner!"
Nya löpsedlar om arga konkurrenter syntes redan på måndagen. Den arge föraren och den skräckslagne dansbandskungen pratade ut en vecka senare, det bads om ursäkt och de blev vänner – vilket resulterade i nya löpsedlar. Men det är en annan historia!

Av Jan Nilsson