Racerapport

Dramatiskt värre på Kinnekulle Ring

Säkerhetstänkandet inom Svenska Bilsportförbundet har ännu inte på långa vägar funnit sina rätta tankebanor. Därför flyttades SM-finalen från Dalsland Ring (som var säker nog med vissa publikområden avspärrade) till Kinnekulle Ring. Där säkerheten är bättre tillfredsställd ur publikens synpunkt -men på så sätt missade arrangörerna (Bengtsfors MC) det välbehövliga kassatillskottt som var nödvändigt inför nästa års bansäsong. Tävlingarna på Kinnekulle Ring blev nämligen ett svidande ekonomiskt fiasko (endast 3 000 betalande) trots att det sportsligt sett var en dramatisk tävling.

Två SM-tecken stod på spel, sju förare kandiderade om mästarvärdigheterna. Erik Berger och Johnny Lundberger i var sin bränsleinsprutade Ford Escort TC hade duell i klass 2 medan fem man – Leif Hansen (VW-Porsche 914/6), Sten Frodhe och Bengt Söderström (Porsche 911) samt Jan Agrén och Staffan Wahlström (Lotus Elan) - hade chans att vinna SM i turistvagnsklassen.

I den sistnämnda klassen blev tidsträningen ytterst dramatisk. Bengt Söderströms varvrekord på 1.03,6 underskreds av fem man, dock inte av Bengt själv som var tre tiondels sekund för långsam och fick nöja sig med sjätte plats och därmed var mer eller mindre ute ur bilden redan innan start.

Efter ett par varv noterades Leif Hansen för 1.02,7 - en tid som efter hand tangerades av både Jan Agrén och Sten Frodhe. Tre man i första ledet, alla med exakt samma tid! Staffan Wahlström var halvsekunden långsammare och fick plats i andra ledet jämte Rolf Bergström (Porsche 911).

AGRÉN FAVORIT

(Innan start frågade jag de fem om vilken favorit de själva hade inför tävlingen och SM-guldet. Svaret blev nog ganska överraskande för den stora publiken - tre man röstade på - i detta sällskap ganska gröne - Jan Agrén medan Leif Hansen och Staffan Wahlström fick var sin röst. Finkänslig som jag är skall jag inte berätta vem som röstade på vem!)

Snabbast iväg var inte oväntat startspecialisten Sten Frodhe med Leif Hansen och Jan Agrén tätt i bakhjulen. Staffan Wahlström höll fjärdeplatsen men tvangs efter hand släppa kontakten med tättrion – nu var två borta ur SM-striden. Men tättrion jagade vidare med Leif Hansen ideligen stötande på Sten Frodhe och Agrén letande efter luckor på Hansen. Luckorna kom så småningom, men då var Agrén borta efter problem med diffspärren och han blev stående på banan efter halva loppet.

Leif attackerade ivrigt men Sten Frodhe körde snabbt och väldisponerat, släppte aldrig några blottor. Varje attack innebar istället att Leif tappade några meter som han sedan omsorgsfullt fick arbeta tillbaka. Snabbt gick det, nytt varvrekord blev det för Hansen med 1.01,8. Men det hjälpte inte!

STENS BÄSTA LOPP

Utan tvivel var Sten Frodhes körning den bästa jag någonsin sett honom genomföra, personligen tvivlar jag på att han någonsin kört bättre. Inte en tabbe på tjugo svettiga varv trots att Leif Hansen pressade oerhört hårt bakifrån. En prestation som inte blir mindre av att Sten har skadat ryggen vilket måste ha känts mycket påfrestande på den kurviga banan.

Staffan Wahlström avancerade upp tilltredje plats när Agrén föll bort och höll den utan problem in i mål. Och ordningsföljden i mål blev lika med ordningsföljden i SM. Rolf Bergström hade häng på Staffan men nådde aldrig riktigt fram och det var riktigt nära på slutvarven att Bengt Söderström nått fram och förbi. Sista poängplatsen togs av Jan Lundgårdh (Porsche 911) efter att Ingmar Nilsson (Lotus Elan) brutit med avkörd drivaxel. Utan träningstid kom Håkan Håkansson (Porsche 911) och körde betydligt fortare än väntat - det var snudd på en extra SM-pinne för hans del efter en imponerande insats.

I den s. k. Escortklassen var det bara två SM-kandidater - men det innebar vare sig mindre spänning eller dramatik. Loppets sista hälft var väl kanske inte så rolig för de flesta - men sällan har man sett så många omkastningar som under den första hälften.

SNABBT

Spänningen började redan under träningen med Berger och Lundberger i fräna satsningar för att få bästa träningstiden. (Den är ju viktig - inte minst psykologiskt!) Det gamla varvrekordet på 1.03,3 var dödsdömt och inte mindre än åtta man (samtliga i Ford Escort TC) klev under den tiden. Snabbast var Erik Berger med 1.01,8 - två tiondels sekund bättre än Johnny Lundberger. Men då hade Johnny problem med fyrans växel som inte ville gå in. Ytterligare tre tiondels sekund efter kom Tuisku Urpiala och den glada överraskningen Carl-Erik Nilsson, som går från klarhet till klarhet. Nu hade han sådana storheter som Robert L Kvist, Robert Daneby, Nils-Erik Eriksson och Ulf Larsson bakom sig. Ulf Larsson var dock ursäktad sin blyga position, även han hade växellådsproblem.

TIO SMÅ NEGERPOJKAR …

Johnny Lundberger var snabbast iväg med Erik Berger tätt bakom. De två drog också ganska snabbt ifrån de övriga - hela tiden med Johnny i täten. Under mellantiden blev det desto oroligare i bakgrunden. Robert L Kvist var den förste att snurra bort sig, tätt följd av Tuisku Urpiala. I en hård sammanstötning i kurvan före mål försvann tre man - Ulf Larsson, Robert Daneby och Carl-Erik Nilsson. Det tretton man starka startfältet blev allt tunnare.

Så gick det ett sus genom publiken. Erik Berger smet förbi Lundberger i den kurva som tidigare krävt tre vagnar. Men i stället för att hänga på gled Lundberger in till kanten - han kunde inte få in någon växel. Allt medan Erik Berger såg ut att glida in mot sitt tionde SM.

REKORD

Johnny ryckte och slet i spaken - och fick rätsida på sin krånglande låda. Ut igen - men varvad och hopplöst distanserad. Men han bjöd publiken på en fin show och noterades för en så fantastisk tid som 1.00,0 i sin vilda jakt på täten. Varvet efter saknas Erik Berger!

Bränslepumpen - som fästs med extra stag just för denna tävling - skakade loss. Och Johnny kom förbi - nu som klar SM-vinnare för första gången. Och med storchans att vinna även denna deltävling nu när alla snabba vagnar var borta ur bilden. Men nej! En oljeslang brast, all olja rann ur och Johnny rullade sakta in i depån. Men SM-titeln var viktigast och det var ingen ledsen Johnny som tog hand om prisutdelningen själv i bästa Picko-stil.

Vem vann loppet? Ja, det var många som frågade sig när den dittills så okände Jan-Olof Grönqvist klev upp på segerpallen. Han vann före Bo Wallin och Lennart Hall medan Gösta Holmér (Ford Cortina) och Gun Jacobsson (BMW 1600) blev fyra, respektive femma. Fler ekipage återstod inte - ett par varv till och åtminstone Hall hade fått ge upp. Nu tappade han andraplatsen på de två sista varven när motorn kastade olja.

Jonny Green (Ford Escort) hade redan vunnit SM i klass 1. Nu var bara frågan om Ragnar Eklund (BMC Cooper) skulle ha fått fart på sin vagn och kunna slå Jonny på sin hemmabana. Träningen gav ingen fingervisning då Jonny råkade ut för två brustna drivaxlar och fick tillbringa tidsträningen som mekaniker i stället för som förare. Och Ragnar hade fått fart på kojan. Han var snabbast med 1.04,1 medan Claes Rothstein gladde med en andraplats före överraskande Hasse Edvinsson.

SÄKER RAGGE

Jonny Green skar genom fältet som en kniv genom smält smör från sin plats i sista ledet. Sju man passerade han fram till förstakurvan - sedan åt han sig sakta men säkert upp, placering för placering. Men någon rejäl chans att hota Ragnar hade han aldrig. Ragnar tog ledningen från start och drog sedan ifrån all uppvaktning. De båda kamraterna i första ledet svek - Hasse Edvinsson med motorfel (han kom aldrig till start) och Claes Rothstein genom en så kallad ”habrovinkel” i första kurvan som tvang honom till... ett extra depåbesök. Sedan hade han fullt schå att klara sista SM-pinnen.

En andraplats blev det för Jonny – men han var distanserad av Ragnar Eklund med nära 15 sekunder. Olle Wijk klarade tredjeplatsen med sin Abarth 1000 sedan de båda linköpingsförarna Krister Eliasson och Roland Hedmo fått fel på sina Downton-kojor och Lennart Persson slagit runt med sin. Gösta Pettersson var också klar SM-segrare i klass 6 med sin lilla koja. Och vad mera är - han har inte fått stryk ett enda lopp med den vagnen i år. Han fortsatte sin segerpromenad genom att vara snabbast såväl under träning som tävling och gav aldrig oppositionen - närmast företrädd av Abarthförarna och klubbkamraterna Berndt Haraldsson och Olle Wijk en rejäl chans. Haraldsson klarade andraplatsen före Wijk, den senare i Dick Biströms vagn som han lånat för denna tävling. Roland Johansson klarade fjärdeplatsen före Karl-Erik Rydberg.

INGA STJÄRNOR I FORMEL VEE

Startlistan i Formel Vee saknade alla de större namnen, trots att det rörde sig om finaltävlingen i Sverigecupen. Kanonerna befann sig istället på kontinenten och slogs om poängen i Europatrofén.

Tommy Brorsson kom i alla fall och visade att han var snabbast i församlingen på 1.00,0, 2/10-sekunder före Kennerth Persson och 4/10 före arrangörsklubbens Rolf Berg. En otäck krasch i loppets inledande skede reducerade fältet betydligt och gav också Kinnekulle tillfälle att (litet omotiverat?) mobilisera hela sin katastrofberedskap med flera ambulanser och brandkår på banan under pågående lopp, en syn som väckte otäcka minnen hos många.

Kennerth Persson tog kommandot i starten men lämnade snart över till Brorsson, som sedan förde befälet resten av loppet. De båda var ganska snart helt ensamma och utan uppvaktning bakifrån, på respektfullt avstånd krigade Ronny Hansson och Rolf Berg om tredjeplatsen och det var uppgörelsen som gav tävlingen någorlunda innehåll. Den sistnämnde vann till slut. Endast åtta vagnar av 15 startande fullföljde.

Avtrappningsheat var en B-final i Formel Vee. Den vanns av Mats Johansson före Jan Andersson och det satte punkt för en SM-säsong som började så lovande och slutade så dystert med sviktande publiksiffror, tomma klubbkassor och mörka utsikter inför 1971.

Bilsportförbundets nya säkerhetskrav på samtliga banor.kommer att kosta åtskilligt med pengar. Kanske mera pengar än vissa klubbar kommer att klara av att uppbringa. Tyvärr.

Thomas Svernfors