Racerapport

1969 kördes Kanonloppet som ”Sveriges Grand Prix” för tredje året i rad. Drygt 33 000 åskådare fick se en fantastisk trevlig tävling med hårda fighter. Det var Lag-EM-final för Formel 3. Sverige ställde upp med två lag. I förstalaget körde Ronnie Peterson, Freddy Kottulinsky och Torsten Palm. I andra laget körde Ulf Svensson, Gustav Dieden och Ingvar Pettersson. Reine Wisell körde detta år i England med engelsk licens och fick därför inte representera Sverige. Han fanns dock på plats för att vara med och slåss om segern i racet. Englands förstalag bestod av Bev Bond, Cyd Williams och Peter Gaydon. Gaydon kom in i sista stund sedan försteföraren Alan Rollinson hoppade av och körde ett annat race i stället. Englands andralag bestod av: Mike Beuttler, Peter Hanson och Keith Jupp. Schweiz hade vunnit lag-EM två år i rad och i årets lag körde: Jürg Dubler, Jean Blanc och Berhard Baur. Finland och Danmark kunde ha ställt upp med bra lag, men båda deras bästa förare, Leo Kinnunen och Ole Vejlund kunde inte närvara… Ronnie Peterson körde otroligt fort redan på träningen och var långt under banrekordet. Han körde på 1.20.7. De körde två semifinaler. Reine Wisell vann den första semifinalen före Tim Schenken och Freddy Kottulinsky. Peterson vann den andra före Howden Ganley och Mike Beuttler. I finalen startade Ronnie & Reine i första startledet. Reine fick problem med kopplingen i starten och blev stillastående när starten gick. Han kom dock igång snart, men då hade han övervarvat motorn och krökt en ventil. Peterson drog ifrån i ledning och var ohotad hela racet igenom. Bakom honom var det fight hela fältet igenom med en del sammanstötningar som följd. Många bröt. När röken lagt sig stod Peterson som vinnare före Tim Schenken och Howden Ganley. Englands Bev Bond fick en riktig flygtur på sista varvet och han hade tur som landade med rätt sida upp. Kottulinsky tjänade en placering på detta och därmed vann Sverige EM-guldet. Många framförde dock kritik efteråt och menade att det var fel att lägga en EM final på en så smal och trång bana som Gelleråsen. En sådan viktig tävling skulle hellre ha körts på Mantorp eller Anderstorp. Men Kanonloppet var den största tävlingen i Sverige vid denna tid och då var det också naturligt att loppet skulle köras där.

Sportvagnsheatet var maffigt att se. Det var riktiga fullblod som stod på startlinjen. Jocke Bonnier hade förberett sig ordentligt och tränat i veckan innan tävlingen och ställt in bilen perfekt. Sedan drog han till England för att köra F1 på Oulton Park på lördagen. Tyvärr kraschade han och fick startförbud av läkaren. Ronnie Peterson fick därför hoppa in istället. Han fick några träningsvarv på söndag förmiddag och satte genast den näst snabbaste tiden. Det hände en olycka under lördagens träning som kunde ha fått mycket svåra konsekvenser. Richard Attwood körde i ett gupp i depåkurvan som gjorde att en bult brast i bakvagnen på hans Lola T70. Lolan fick en sladd som Attwood inte lyckades häva. Han kanade med låsta hjul rakt in i depån, som vid denna tid inte hade något räcke mot banan. Folk kastade sig åt alla håll och endast en person blev lindrigt skadad. KMK fick hård kritik, för det hade varit tal om att bygga ett räcke i ett par års tid, men det hade inte blivit verklighet ännu. Attwood kraschade bilen så pass allvarligt att han missade racet.

Peterson tog ledningen i racet, men han hade svårt med pedalerna och bromsarna tog inte som de skulle. Brian Redman kom ikapp Peterson på nionde varvet och då kunde inte Peterson sätta emot. Peterson blev snart attackerad även av David Piper. Peterson fick en kraftig sladd i hårnålen när han råkade köra i en oljefläck. Han redde ut sladden, men då hade Piper passat på att smita förbi. Peterson orkade inte jaga i kapp Piper, för det var stekande hett inne i kupén och han hade dessutom svårt att få i växlarna. Peterson var nära att kollapsa i värmen, han är ju van med formelbil där det inte blir lika varmt. Brian Redman vann knappt före David Piper och Ronnie Peterson. Redman fick 25 000 kr i prispengar och han satte ett nytt varvrekord med tiden 1.17.4.

Det kördes även tre standardvagnsklasser. I Grupp 5 över 1600cc vann Leif Hansen före Boo Brasta och ”Esso” Gunnarsson. I klassen under 1600cc var dansken Tom Belsö helt överlägsen. Han vann med en halv minut före Jonny Green och Bo Ljungfeldt. Flemming Rasmussen fick en obehaglig resa. Först gick svänghjulet i bitar och direkt efter skrotade han bilen mot räcket i Velodromkurvan! Han landade upp och ned på utsidan räcket. Det tredje heatet var Grupp 2 upp till 2000cc. Bengt Ekberg vann före Ingemar Burström och Bengt Dahlberg.

Bengt-Åce Gustavsson - www.racefoto.se