Racerapport

Kinnekulle Sports Car Meeting 1979

Tänk dig en skön, vindstilla svensk sommarlördag. Du rör dig långt från motorvägar och trafikleder. De enda ljud du kan förnimma kommer från fåglar och några efterhängsna flugor. Men så plötsligt börjar ditt motoröra reagera. Ett dovt mullrande växer sig starkare. Du letar i ditt minnesregister: V6:a? V8? Du blir osäker. Ljudet är för spinnande. Men innan du knäckt nöten, smyger en knallgul Ferrari V12 runt ladugårdsbacken och är lika plötsligt borta längs den slingrande ängsvägen? Du hinner knappt hämta dig förrän nästa exklusivitet passerar revy. Maserati, De Tomaso, Alfa Romeo, Aston Martin. Alla tycks ha vägarna förbi denna ladugårdsbacke, just denna eftermiddag.

Din nyfikenhet går inte att hejda. Efter att ha följt den sist passerande Lotusen några kilometer, hittar du hela gänget inne vid en skogsglänta. De flesta tycks intressera sig för några luftgevärsskyttar, som tävlar enligt något system. Aha, tänker du. Det är givetvis sportvagnsmeeting, och efter lite frågande vet du att detta är ett delprov i "meetingets" familjerally. Här luftar man kärrorna under lugna former. Samtidigt får de som har bantävlingslusta chans att tävla på närbelägna Kinnekulle Ring.

Den officiella benämningen på denna träff är "Kinnekulle Sport Car Meeting1979". Den arrangeras av Sportvagnklubben SSK och är ett av fyra möten i sommar. I början av juli träffas man på Mantorp. Omkring den 22 juli på Knutstorp och slutligen i Anderstorp i september. Dessa fyra ger förarna chansen att tävla och köra på bana. Men dessutom finns andra träffar typ "British Sportcar meeting", som i sommar har en träff på ett slott utanför Eskilstuna, där alla innehavare av engelska sportvagnar är välkomna.

Men för att återgå till Kullen, så hade ca 100 sportvagnar aviserat sin ankomst denna veckoända. Man kunde ställa upp i det nyss nämnda rallyt, köra bana, deltaga i middag med dans på lördagskvällen och diskutera med likasinnade av båda könen. Har man bilen i perfekt skick, kan man också ställa upp i Concour d'elegance: en slags skönhetstävlan för bilar.

Även om man inte vinner något av det som bjuds, så tycks alla ha hjärtligt roligt. Ett sådant glädjegäng kallar sig något kryptiskt för "tävlingsgruppen för Jaguar, Aston Martin och Daimler". Iklädda röda overaller sågs de springande kors och tvärs i depån, för att mana sina fyra förare till stordåd. Men till sist måtte väl Daimler-föraren ha fått nippran av alla röda overaller, så i ren desperation drog han sönder växellådan till den röda PR-mannens förtvivlan. I ett annat hörn av depån hittar man bl.a. Tommy Brorsson omgiven av en massa Lotus Seven.

Ferrariklubbens "Grand man" Ulf Boman, myste finurligt när han varvade upp sin gulblå Ferrari Daytona, som han varit ända nere i Frankrike och tävlat med. Per Haegermark, ägare av Marcos 1800GT, tittar över på sin märkeskollega Anders lilla Mini Marcos.

Visst är det fritt vad gäller materialval i karossen, men undras om inte galvad tillklippt plåt som huv får Concour d'elegance-ekipagen att kippa efter andan. Men klaga, det gör man inte på sådana här träffar. Här ställer alla upp efter sin ekonomi och sitt kunnande. Får man problem finns alltid hjälpande händer. Pers Marcos måste väl också räknas till de udda. Bilen har ett självbärande chassi i trä! Kring detta har man plastat en verkligt stilfull kaross. Som drivkärra har man en Volvo B18, som Per bytt ut mot en något vässad B20.

Volvo har ju en egen sportvagn i P1800 och den fanns representerad här i ett verkligt välskött exemplar. Om man säger Bizzarini, vad tänker du då på? Knappast är det så att tankarna lutar år en av Sveriges vassaste sportvagnar. På Kullen hade två mött upp: Ian Nilssons Bizzarini GT Europa och Ambjörn Blix GT America. Europan har en Opel-motor och American en v8:a från Chevy Corvette.

Man skulle kunna räkna upp ytterligare märke på märke, men det bästa är om du själv möter upp på de följande mötena och låter dina egna ögon se vad som bjuds.