Kanonloppet Karlskoga 1966
Gelleråsbanan 1966-08-20 - 1966-08-21

Resultatlistor


Formel 3
  Startlista
  Kval
  Race

Formula 2 47-71
  Startlista
  Kval
  Race

Historiska Racerbilar
  Startlista
  Kval
  Race

Standard Grupp 2 2000 cc
  Startlista
  Race



Antal tävlande: 81

Racerapport

Det var stora förväntningar inför Kanonloppet-66. 37 000 åskådare gladde sig i solskenet. Formula 2 var på papperet den bästa klassen med de tre världsmästarna Jack Brabham, Jim Clark och John Surtees (samt de blivande mästarna Denny Hulme och Jochen Rindt). Bilarna gick snabbt och banrekordet slaktades. Brabham startade från pole, men han tappade många platser på första varvet då han hade problem med kopplingen. Lite förvånande var det i stället Eric Offenstadt som ledde när de kom ut ur Tröskurvan. Denny Hulme övertog dock snart ledningen. Brabham hade halkat ned till åttonde plats efter första varvet, men sedan verkade bilen fungera perfekt och han började plocka placering efter placering. Bakom ledande Hulme hade Offenstadt en kamp med Jochen Rindt. Vid inbromsningen i Velodromkurvan bromsade Rindt för sent och rammade Offenstadt och båda fick tyvärr bryta. Surtees drogs med i olyckan och fick bryta han också. Brabham var klart snabbast på banan och han kunde till sist vinna racet före Hulme och Clark. Han sänkte banrekordet till 1.22.4, vilket var snabbare än man körde med F1-bilarna endast tre år tidigare! De tre svenskarna placerade sig prydligt i rad en bit ned i prislistan med Joakim Bonnier som sjua, Picko Troberg som åtta och Sten Axelsson nia.

Visst var det härligt att se alla dessa världsstjärnor in action, men faktum är att det bästa racet var uppgörelsen i Formel 3. Chris Irwing var visserligen för stark och han ledde racet från start till mål. Bakom honom hade Lotusstallets båda förare; Piers Courage och Roy Pike fullt upp med att freda sig mot nye svenske stjärnan Freddy Kottulinsky. Det blev en sevärd kamp från start till mål. Lotusförarnas större rutin gav dock utslag till sist då Courage tog andraplatsen före Pike och Kottulinsky. Ett par nybörjare som var med för att se och lära var Ronnie Peterson och Reine Wisell som slutade på 15:e och 16:e plats…

Det kördes ett Standardvagnslopp där den unge österrikaren Jochen Rindt vann lekande lätt med sin Alfa Romeo GTA. Harald Kronegård kom tvåa och Anders Josephson blev trea. KMK var aldrig främmande för att prova nya grepp och ett sådant var det första racet någonsin i Sverige för historiska racerbilar. Motorjournalisten George Johansson var lite skeptisk inför detta historiska race och han skrev följande: ”Man vet ju hur det är med gamla bilar. Det säger ”plupp” och sedan står de där som livlösa plåthögar längs bankanten. Sånt där kunde man ju ana sig till i förväg. Slagordet för dagen är ju att det finns inget så hopplöst omodernt som en fjolårsracervagn och då börjar väl ingen vettig människa att tävla med bilar som är från tiden före andra världskriget! Dessutom ville man som lätt romantisk amatör-Grand Prix-historiker inte få sina illusioner krossade genom att se trasiga gamla klassiker längs Gelleråsbanan. Nä – dom där bilarna hörde hemma på ett museum där man kunde låta fantasin leka bakom ratten i stället för klantskallar som säkert skulle köra sönder dem!”. Detta var ord och inga visor, men Johansson ändrade snabbt uppfattning när han tog en närmare titt i depån. Han fortsätter: ”Redan i depå började man ändra uppfattning. Bilarna var perfekta, renoverade in i minsta detalj. Lätt chockskadad drog man sig in i BP-tältet efter att ha skrämts av en ERA vars motor plötsligt drogs igång bakom en just som man spanade in den där bruden i trånga jeans och bar mage. ERA:ans kompressortjut skar som en kniv genom märg och ben.” Det blev ännu bättre när han fick se dem på banan. Dessa skönhetsdrottningar vars skönhet och elegans hade vuxit sig starkare genom åren. Man befann sig mitt i ett levande museum. Det var märken som Ferrari, Alfa Romeo, ERA, Maserati, Aston Martin och naturligtvis Bugatti, som var 20-talets dominant på racerbanorna. Det var ett mäktigt brak när dessa ljuvliga bilar gav sig iväg. Det var ganska stora fartskillnader mellan bilarna och det var ju inte så konstigt, eftersom det skiljde många år och mycket utveckling mellan bilarna. Den äldsta kom från 1924 och den nyaste från 1959. Resultatlistan presenterades utifrån ett handicapsystem. Där Derrick Edwards utropades som segrare, trots att han bara hann med 16 av de 20 varven. Björn Bellander kom tvåa och Peter Spero kom trea. Snabbast i mål var Allan Cottam, men efter handicap blev han bara nia… Lite rörigt för publiken att hänga med, men de gladdes storligen att se förarnas vilda körstil när de försökte tämja den råa kraften i dessa gamla vidunder. Trots denna succé skulle det dröja många år innan den historiska racingen tog fart i Sverige. Racerhistoriska klubben bildades först 1978 och det tog ytterligare några år innan vi hade en historisk racingserie värd namnet. Som vi alla vet växte den historiska racingen sedan snabbt och i dag är det den största racingserien i Sverige.

Bengt-Åce Gustavsson - www.racefoto.se

Design by Bloms IT