Racingåret 2013 är till ända… Frågan var om svensk racing skulle resa sig som fågeln Fenix ur askan från säsongen 2012? Svaret blev nja… Bråket mellan STCC och TTA gick inte att sopa obemärkt under mattan. Förarna medgav att det var betydligt tuffare att få sponsorer i år och vi såg betydligt färre förare i många klasser. Även publiken svek, det var pinsamt tomt på läktarna under årets säsong. Den enda raceserien som hade markant fler förare var den historiska racingcupen. Då medelåldern är bra mycket högre, i denna vår största racingserie, än i elitklasserna får vi också en allvarlig signal om att återväxten i svensk racing inte är vad den borde vara. Vi har sett minst en ny klass födas varje år under några år nu och det borde säga sig självt att detta kommer att sluta med katastrof så småningom. Vi kan tyvärr inte räkna med att det kommer så många nya förare varje år att de kan fylla en hel racingklass! I år fick vi två nya klasser i Formel Renault 1.6 och Ginetta G40.
Den största snackisen i år var utan tvekan ljudet, eller bristen på densamma… SBF beslutade inför säsongen att sänka till 95 db för samtliga klasser. Förare och arrangörer insåg snabbt att detta var ett förhastat beslut. Det fanns i princip ingen klass som klarade gränsen. Arrangörerna ställdes inför ett ultimatum. Antingen diska alla förare, eller se mellan fingrarna med att i princip alla körde olagligt. Frågan stöttes och blöttes under hela säsongen. Förarna lade en förmögenhet på att bygga nya avgassystem, men de allra flesta fick i alla fall köra. Vi får verkligen hoppas att förbundet “gör en pudel” och omvärderar sitt beslut, annars är snart racing i Sverige ett minne blott...
Thed Björk och Polestars överlägsenhet förstörde spänningen i STCC! Efter den märkliga fjolårssäsongen kom så TTA och STCC överens om att slå ihop sina påsar. TTA-bilarna flyttades över och blev STCC i stället. Volvo Polestar mönstrade fem förare i år. Nya i teamet var fjolårstvåan Linus Ohlsson och prinsen Carl Philip Bernadotte medan Tommy Rustad slutade. Spänningen under årets säsong varade bara under knappt en helg, sedan var det närmast totaldominans från Polestar resten av året.
Säsongen inleddes på Ring Knutstorp och Fredrik Larsson tog pole. Han missade lite i starten varför hans teamkamrat Richard Göransson tog hand om ledning en i loppet och han vann före Thed Björk och Larsson. Göransson startade först i andra racet, men Björk gjorde den bästa starten och sedan ledde han från start till mål före Göransson och Larsson. Lite till mans hoppades man att det skulle bli kamp mellan WestCoast Racing och Polestar, men tyvärr blev det inte riktigt så…
På Solvalla var Polestar förkrossande överlägsna. Polestar tog de fyra första platserna i racet och vinnaren hette Thed Björk. I Göteborg bidrog vädret till att höja spänningen. Richard Göransson gjorde ett riktigt fantomvarv i kvalet och tog pole, trots att det regnade mer på slutet. Det verkade helt omöjligt, men inget är omöjligt för Göransson om han är på rätt humör. Lagom till racet slutade regnet och detta skapade huvudbry för däcksvalet. Bilarna långt fram i startfältet valde regndäck, men de som stod en bit bak chansade på slicks. På den regnvåta banan drog Göransson iväg som en oljad blixt. Slicksbilarna slet ont i början och några blev till och med varvade av Göransson. Efter drygt halva racet hade banan torkat upp och sedan var det ingen tvekan om att slicks var bästa valet. Den ende som lyckades härda ut någorlunda var Göransson. Björk vann före Robert Dahlgren och Robin Rudholm med Göransson på fjärde plats.
Vid Västkustloppet i Falkenberg stod Fredrik Larsson i pole. Han jagades av en hel armada av Polestarbilar, men han lyckades dra ifrån dem och han såg ut att gå mot en säker seger när plötsligt bakrutan lossnade och han for av vägen. Björk tog sin fjärde raka seger, även om det var Ekblom som övertog ledningen när Larsson försvann. Ekblom hävdade att däcken hade tagit slut, men det såg lite billigt ut när Björk tog sig förbi. Linus Ohlsson ledde det andra racet från start till mål medan Björk fick motorkrångel.
På Östersunds flygplatsbana tog Björk pole, men det var WestCoasts förare Göransson och Larsson som körde bäst inledningsvis. De tycktes ha kontroll över racet, men efter knappt halva distansen tappade de farten och Polestararmadan kom ångande. Björk vann före Dahlgren och Ohlsson.
I Karlskoga vann Björk båda racen från pole och nu insåg de flesta att det nästan var klart. I Tierp behövde Björk bara ta några ströpoäng för att säkra SM-guldet. Han tog visserligen pole, men när både Göransson och Larsson visade hur hungriga de var för att få vinna gjorde han inte något större motstånd. Göransson vann före Larsson och Björk, som nu var klar mästare.
Inför finalen på Mantorp Park återstod ändå frågan vem som skulle få silver och brons? Vi fick se flera nya förare till finalen. JTCC-mästaren Andreas Wernersson körde för Brovallen, Citroën, Daniel Roos körde för Picko Troberg, Saab och Philip Forsman körde för WestCoast Racing, BMW. Dessutom gjorde Rudholm comeback i WestCoast. På fredagens tester chockade Wernersson alla med att vara näst snabbast! Han följde upp detta med att kvala in som fyra! Linus Ohlsson vann första racet från pole före Ekblom och Jocke Mangs, som tog Brovallens första pallplats för året. Göransson tvingades bryta sedan batteriet hade exploderat! I kampen om silvret ledde Göransson före Dahlgren, men Dahlgren startade andra racet från pole. Skulle han äntligen få ta sin första seger i en TTA-bil? Han ledde några varv, men sedan pressade sig Björk förbi. Göransson hade ett tufft race. När han skulle köra om Ekblom krokade de ihop och Ekblom tvingades bryta. Göransson fick ett drive through straff och därmed fick han börja om igen. Det såg länge ut som om silvret var klart för Dahlgren, men på sista varvet lyckades Göransson ta sig upp på poängplats, med god hjälp av sina teamkamrater. Göransson tog silvret med en ynka poängs marginal från Dahlgren. Mangs avslutade året med ännu en tredjeplats och han blev därför även bäste föraren som inte körde för Polestar eller WestCoast.
