Greger Petersson hade kämpat i flera år med att hålla STCC, och sedan TCR flytande, men han ville gärna att någon annan person tog över sysslan. Den som blev den utvalde var Micke Bern (som tidigare hette Ohlsson). Micke driver racerbanan på Ljungbyhed och har själv tävlat i STCC. Greger köpte tillbaka rätten att använda namnet STCC. I dessa tuffa tider beslutade man att endast köra STCC-SM under fyra tävlingshelger, för att teamen skulle få råd att klara av säsongen. I gengäld körde man tre race varje tävlingshelg. Man stod över premiären i Falkenberg och inledde säsongen rekordsent i Karlskoga i mitten av augusti. Tävlingen skulle fira att Kanonloppet fyllde 70 år, men något firande kunde det inte bli detta år. Fredrik Lestrups team satsade friskt i år och tog in världsmästaren Rob Huff från England att köra tillsammans med Oliver Söderström. De chockade konkurrenterna redan i kvalet där Söderström var snabbast före Huff och nykomlingen Emil Persson! Persson var nykomling i STCC, men han är sannerligen ingen nykomling i racing. Han hade vunnit V8 Thunder Cars två år i rad och innan dess Världsfinalen i Legends tre år i rad! I det andra kvalet, som bestämde startordningen till det andra racet, var Tobias Brink snabbast före regerande mästaren Robert Dahlgren och Huff var trea. I det första racet tog Söderström starten från pole och han drog ifrån det övriga fältet och vann före Brink och Persson. Det var Söderströms första seger i STCC. Dahlgren vann det andra racet före Huff och Söderström. Inför tredje racet vände man på startordningen från topp åtta i andra racet. Det innebar att Andreas Ahlberg stod i pole före Hannes Morin. Ahlberg tog starten, men den som gjorde den bästa starten var Mattias Andersson som klämde sig in bakom Ahlberg. Andersson är kanske Sveriges bäste förare på att köra defensivt. Han lyckades hålla hela fältet bakom sig ända till mål. Trots det var han faktiskt bara knappt tre sekunder efter Ahlberg i mål. Huff tog hand om tredjeplatsen. I SM-tabellen var det Söderström som ledde före Huff.
Nästa anhalt var Midnattsolsloppet i Fällfors sista helgen i augusti. (Loppet skulle ha körts i juni.) Dahlgren var snabbast i första kvalet före Ahlberg och Morin. I andra kvalet var Dahlgren snabbast igen före Brink och Huff. Dahlgren ville verkligen visa sig på styva linan på hemmaplan. Dahlgren tog starten från pole och ledde ända till målet. Han vann före Huff och Brink. Andra racet blev försenat på grund av att en kulbult brast på uppvärmningsvarvet för Mattias Andersson. Dahlgren vann även andra racet, men han var hårt pressad ända in över mållinjen av Brink. Huff kom trea. Tredje racet blev händelserikt. Magnus Gustavsen startade från pole, men han misslyckades totalt och kom i väg nästan sist av alla. Bredvid honom stod Mikael Karlsson, som också är debutant i STCC i år, men som är en gammal racingräv som vann F3-SM för 20 år sedan. Karlsson tog starten och höll undan ända till målet, trots intensiv uppvaktning av Brink som slutade tvåa. Morin tog tredjeplatsen. Dahlgren skyllde på att han fick solen i ögonen när han kraschade in i Oliver Söderström och tvingades bryta. Trots nollan i det tredje heatet övertog Dahlgren ledningen i SM före Huff och Brink som stod på samma poäng.
Efter ett uppehåll på en dryg månad kördes årets näst sista tävling på Mantorp Park. Brink var snabbast i kvalet före Huff och Söderström. I andra kvalet var Brink åter snabbast före Söderström och Huff. För Söderström tog det första racet slut redan på uppvärmningsvarvet. Brink vann före Huff och Mikaela Åhlin-Kottulinsky. Brink vann även andra racet före Huff och Persson. Morin startade tredje racet från pole. Han tog starten och höll ledningen ända till målet och han blev därmed den yngste segraren någonsin i STCC´s historia. (Han tog rekordet från Mattias Ekström.) Dahlgren kom tvåa och Åhlin-Kottulinsky kom trea.
Finalen kördes på Ring Knutstorp. Tävlingen skulle ha inlett säsongen, men lades i stället sist, den 10:e oktober. Frågan var om vädrets makter skulle vara behjälpliga? Det var de och det blev en fin höstdag som avslutade årets säsong. Tobias Brink kom till sin hemmabana som ledare av SM, men med full viktlåda (60 kg i straffvikt). Dahlgren var snabbast i första kvalet före Huff, Söderström och Brink. Dahlgren var snabbast även i andra kvalet före Brink, Söderström och Huff. Det var imponerande att se att Brink kunde sätta sådana snabba tider i kvalet, trots straffvikten. Huff vann första racet med tio sekunder före Dahlgren och Söderström. Brink hade det tufft och slutade först på sjunde plats. Dahlgren kontrade och vann andra racet före Huff och Brink. I tabellen var det stenhårt, men enkelt. Den förare som kom först i mål i årets sista race skulle bli mästare. Frågan var hur mycket den omvända startordningen skulle påverka? Daniel Haglöf hade hoppat in i Peter ”Poker” Wallenbergs bil sedan han fått halsfluss. Haglöf stod i pole i finalracet före Kevin Engman, som hoppat in i stället för Magnus Gustavsen sedan hans pengar hade tagit slut. Haglöf är en tuff förare att köra om och spänningen var därför på topp inför finalen. Men, det var faktiskt Engman som kom ut ur första kurvan som ledare före Haglöf! Toppförarna började jobba sig upp genom fältet och det var Huff som tog sig upp till ledning före Dahlgren. Dahlgren tog in lite, men han orkade inte ända fram. Huff gick i mål som segrare av finalen och hela mästerskapet. Dahlgren tog andraplatsen och Andersson kom trea. Dahlgren tog ännu ett silver och Brink fick nöja sig med bronset. Lestrup Racing Team vann teammästerskapet före Brink Motorsport och PWR Racing. Hannes Morin blev bäste junior före Oliver Söderström och Magnus Gustavsen.
