Racerapport
Under Prins Bertils vingar
av Jan Ströman
Det var redan 1933 som man i Hedemora arrangerade sitt första lopp för
motorcyklar. En tävling följande år blev det innan det återupptogs 1949.
Motorcykeltävlingarna som hölls fram till 1958 då den sista kördes kom att bli
några av de populäraste och mest omskrivna (motor)sportevenemangen i svensk
historia. Men så deltog, förutom den nordiska eliten, Englands och kontinentens
bästa förare och maskiner.
Hedemora var alltså ett välkänt namn i svensk motorsport då man i början av 1954
kunde läsa i Svensk Motor Tidning att KAK och SMK Hedemora, som arrangerade
mc-loppen och alltså disponerade banan, hade kommit överens om att en tävling
för sportvagnar skulle hållas i den 23 maj. Banan som successivt förbättrades
och därför medgav högre farter ansågs nu lämplig också för biltävlingar.
Idén till KAK:s Hedemoralopp för sportvagnar hade kommit från Prins Bertil som
ursprungligen tänkt sig ett 9-timmars lopp efter mönster från Le Mans och
Goodwood. Men tanken på en tävling av denna typ övergavs snart eftersom man inte
konkurrera med Le Mans och Mille Miglia som gick ungefär samtidigt. Man beslöt
därför att i stället arrangera ett stort internationellt sportvagnslopp, med de
för sådana tävlingar gällande klassindelningar och distanser.
De tävlande bilarna var indelade i tre kategorier med klasser efter motorernas
cylindervolym som underavdelningar.
Kategori 1: SPECIALSPORTVAGNAR
Klass 1 - Cyl. Vol. över 2000 cc
Klass 2 - Cyl. Vol. upp till 2000 cc
Kategori 2: SERIESPORTVAGNAR
Klass 3 - Cyl. Vol. över 2600 cc
Klass 4 - Cyl. Vol. 1601-2600 cc
Klass 5 - Cyl. Vol. upp till 1600 cc
Kategori 3: F3 (Midgets)
Klass 6 - F3
I kategori 1 & 2 fick man använda bara det bränsle som tillhandahölls av
tävlingsledningen och som hade "ett oktantal icke överstigande 85, beräknat
efter motormetoden, respektive 95, beräknat efter Researchmetoden." I kategori 3
var bränslevalet fritt.
Prins Bertil hade personligen gjort stora ansträngningar för att få hit
utländska stjärnförare, vilket inte var helt lätt då det här gällde en ny och
följaktligen okänd tävling. Men eftersom Prins Bertil var en välkänd och mycket
populär person i den europeiska racingvärlden blev det som framgår ändå ett
imponerande antal internationella förare.
Ett av dragplåsterna var engelsmannen Duncan Hamilton som 1953 vunnit Le Mans.
Även den svenske Ferrariagenten Tore Bjurström nämndes med tacksamhet för sin
insats, eftersom han lagt ned mycket arbete på att få många Ferrarivagnar med i
Hedemoraloppet. Man får heller inte glömma respektive lokala myndigheters
positiva inställning till evenemanget.
Tyvärr kom inte alla de ekipage som fanns upptagna i tävlingsprogrammet till
start. Aston Martin, prins Bertils eget favoritstall, i vilket han några år
tidigare blivit erbjuden att ingå, hade kraschat några vagnar alldeles innan och
tvingades att lämna återbud.
Men tävlingen blev i alla fall en sportslig fullträff. Mycket tack vare en
perfekt organisation, som imponerade till och med på de kräsna utländska
gästerna. Men så hade KAK, förutom sina egna duktiga organisatörer, haft bland
andra Mas-Harry Larsson och hans rutinerade funktionärer från de tidigare
internationella mc-loppen till sin hjälp.
Torsdagen den 20 och fredagen den 21 maj kunde Hedemoraborna få en försmak av
vad som komma skulle. Dessa dagar var det officiell träning. Tre kronor kostade
biljetten då, till tävlingarna en hel tia. Först på startlinjen den 23 maj var
deltagarna i klass 6, alltså midgetvagnarna.
I programmet fanns 12 vagnar upptagna. Sju Cooper, tre Effyh, en Swebe och en EE
(Erik Engvall). Klockan 13.00 gav de sig ut på den ca 7 km långa bananför att
köra sju varv. Den under flera säsonger utomordentligt segerrike engelsmannen
Eric Brandon vann med sina 130 km/t i genomsnitt även här, närmast före dansken
Robert Nelleman och Eiler Svensson. Samtliga körde Cooper. På fjärde plats kom
Nils Gerremo med en Effyh (med den korta hjulbasen, 215 cm).
Då midgetracervagnarna skulle starta fick förarna sitta i och motorerna vara
igång, men i de följande loppen gällde Le Mans start. Dvs förarna ställdes upp
på ca 12 meters avstånd från bilarna, som stod med avstängda motorer och
dörrarna stängda. Då startsignalen gick gällde det att så snabbt som möjligt
springa framtill bilen, kasta sig in, starta motorn och ge sig iväg.
Knappt en timme senare intog de deltagande seriesportvagnarna sina startplatser.
I detta heat deltog vagnarna från både klass 3 och klass 4. Enligt programmet
fanns i klass 3 två Allard. Den ena ansågs av besiktningsmännen var så ändrad i
motorn att den förpassades till special-klassen.
Därför föredrog föraren Göran Forsberg att inte starta, då han i praktiken var
chanslös i denna klass. Vidare Austin-Healey, Ferrari och Jaguar. Klass 4
omfattade en Alfa Romeo 1900ti, en Aston Martin DB2, BMW 328, Ferrari, en
Frazer-Nash Le Mans Replica, en Lancia Aurelia B20 och två Triumph TR2.
I klass 3 vann den elegant körande Michael Head med sin Jaguar XK 120 C.
Medelfarten blev 142 km/t. Bara en km/t långsammare var Ludvika-Olle Persson,
som därmed fick en mycket hedrande andraplacering med sin Ferrari 250 Mille
Miglia. Robert Nelleman från Danmark kom på tredje plats. Han körde
seriesportvagnarnas 12 varv i sin Allard J2 med medelhastigheten 133 km/t.
Fjärde man blev finländaren Curt Lincoln med 132 km/t, före Gunnar Olsson,
Karlskoga. De två sistnämnda körde bägge Austin-Healey.
?En svensk förare i klass 3 som man hade stora förväntningar på var Arne
Fredlund. Dels för att han körde en av de snabbaste vagnarna, också en Jaguar XK
120 C, dels för att han hade haft den bästa varvtiden på träningen. Under tredje
varvet råkade han ut för en kraftig sladd som slutade i ett staket. Dessbättre
gick det lyckligt för Fredlunds del medan bilen fick en del skador. Inte så
allvarliga men tillräckliga för att göra bilen obrukbar och Fredlund tvingades
förstås att bryta. Tråkigt nog, för under den korta tid han var med i loppet
hade han kört ett varv på samma tid som segrarens bästa, och hade säkert haft
god chans till topplacering. I pressen skrevs att han startat heatet med
alldeles nya och inte inkörda däck, vilket skulle ha orsakat den olyckliga
sladden. Mats Franzén, god vän till Fredlund och som skötte arbetet i depån
berättar att detta bara var en bidragande orsak.
Kurvan där Fredlund började sladda låg alldeles efter depåområdet. Det var
överenskommet att vid tredje varvet skulle Fredlund få en signal från depån. I
sista stund hade hans depåplats flyttats längre ned och låg nu betydligt närmare
kurvan än tidigare. Fredlund kom därför, att efter ha fått sin depåsignal,
missbedöma avståndet till kurvan och gick in i den med för hög fart med sladden
som följd. Fredlund fick sin revansch senare under året med bl a en seger i
Karlskoga.
?
I klass 4 segrade John Bengtsson från Rättvik överlägset med en Ferrari 166
Mille Miglia. Bengtsson som ett par veckor tidigare vunnit sin klass i finska
Djurgårdsloppet hade nästan exakt samma medelfart, 133 km/t, som Nelleman. På
andra plats kom Lars Edin, som körde en Aston Martin DB2 och på tredje plats
Joakim Bonnier i en Alfa Romeo 1900ti. Bonnier som hade problem med växlingen
vid starten kom sent iväg men tog igen sju placeringar under loppet. Fjärde man
blev Sam Gillberg med sin Frazer-Nash.
Sedan följde Charlie Lohmander Lancia B20 Aurelia och norrmannen Edward Gjölberg
i en Triumph TR2.
Så var det dags för dagens höjdpunkt, nämligen heatet för
specialsportvagnarna,inför vilket åskådarna hade de största förväntningarna. Och
publiken skulle verkligen få valuta för biljettpengarna. Även här startade
deltagare i två klasser samtidigt, klass 1 och 2, för att köra hela 25 varv
eller ca 18 mil. Enligt programmet var i klass 1 anmälda en Allard J2X, två
Aston Martin DB3 S (som ju tyvärr aldrig kom till start), fyra Ford V8 Special,
en Ferrari, en HWM, en Jaguar och en Talbot-Lago.
På programsidann för klass 2 fann man två Ferrari 500 Mondial, en Kieft, en
Maserati A6GCS, en Tojeiro och en Veritas. I särklass snabbast iväg var George
Abecassis i sin HWM och John Kvarnström som kämpade väl i sin Nordisk Special
Ford V8 till publikens förtjusning. Portugisen Oliveira gjorde en dålig start
med sin Ferrari 375 Mille Miglia, han glömde lossa handbromsen och kom långt bak
i fältet. Han satte igång en rasande jakt på medtävlarna. Under det elfte varvet
var han ifatt och förbi den då ledande Abecassis, efter en strid som ansågs vara
den magnifikaste som dittills setts på en skandinavisk bana. Oliveira varvade
alla utom Abecassis inkluderat Le Mans segraren Duncan Hamilton som blev trea.
Oliveiras medelfart blev 154,8 km/t och under sitt snabbaste varv med 161 km/t
slog han det gällande banrekordet satt på mc av Ken Kavanagh. Men så var Casimir
di Oliveira fabriksförare hos Ferrari. På fjärde plats kom John Kvarnström sista
gången svenskt smide mötte europeiska fullblod.
I klass 2 var engelsmannen Cliff Davis kvickast i starten med sin Tojeiro. Sist
ut var franske världsrekordhållaren på motorcykel Georges Moneret med sin
Maserati, som efter att ha körts in i halmbalarna fick fel på växellådan.
Davis hanns snart ikapp av fransmannen Francois Picard som tog första pris med
sin Ferrari 500 Mondial. På andra plats kom Valdemar Stener, Färila. Deras
respektive snitthastigheter var 148 och 146 km/t. Cliff Davis kom trea närmast
före sin landsman Percy Crabb i en Kieft. Gunnar Wahlberg kom på femte plats med
sin Veritas.
Denna lyckade tävlingsdag avslutades med heatet för seriesportvagnar upp till
1600 cc, dvs klass 5. Samtliga deltagare i detta heat körde Porsche. Inte så
konstigt eftersom denna klass i sista stund trollats fram med hjälp av
Porsche-agenten Scania och deras Åke Welander.?
Först ut på banan var den tyske klassegraren i Mille Miglia Rickard von
Frankenberg. Efter sitt snabbaste varv i sin 1500 S minskade han farten, men såg
till att hålla undan för Gert Kaiser, också 1500 s, och Allan Borgefors som hade
klassens bästa varvtid med sin Porsche 1300 S. Frankenberg snittade 127 km/t på
väg till segern. På fjärde plats kom uppsalabon KV Andersson före Bengt
Mårtensson och C-G Hammarlund.
Tyvärr gick också detta evenemang liksom flera av KAKs tidigare stora tävlingar
med ekonomisk förlust. Det hade regnat några timmar på tävlingsdagens morgon
vilket förmodligen gjorde att flera tusen personer föredrog att stanna hemma.
Senare bröt i alla fall solen fram, men då var det ju så dags. Från sportslig
synpunkt blev Hedemoraloppet 1954 i alla fall mycket lyckat, något som både
publik och deltagare var överens om.
Detta fick styrelsen hos KAK att efter ett förslag från tävlingskommitén besluta
om ett internationellt sportvagnslopp även följande år. Dock vid en senare
tidpunkt än maj, eftersom många av Europas bästa förare då skulle förbereda sig
för Le Mans. Eftersom SMK-Hedemora själv behövde sin bana för det årliga
mc-loppet senare på säsongen kom KAK överens med SMK-Kristianstad om att i
augusti 1955 hålla det planerade sportvagnsloppet på Råbelövsbanan där SMK
arrangerade Skåneloppet , ett lopp för motorcyklar som lockade de förnämsta
utländska förarna.
Också Sveriges Grand Prix Kristianstad blev en succé, varför KAK upprepade
tävlingarna 1956 och 1957. Det är nog inte fel att påstå att det lyckade
Hedemoraloppet 1954 blev upphovet till de legendariska tävlingarna utanför
Kristianstad.
Tack till Jan Ströman som upplåtit denna text tidigare publicerad i
Automobilhistoriska Klubbens tidning Autohistorica nr 1 år 2000.
Här är en film, ha tålamod, för det är i slutet som loppet kommer...
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=351&returnurl=http%3A%2F%2Fwww.filmarkivet.se%2Fsv%2FSok%2F%3Fquicksearch%3Dlatest%26page%3D9
